Såg filmen om Anna Karenina
för ett par veckor sen . Manuset var skrivet av Tom Stoppard (han med Shakespeare in love m.m.).Regissör var Joe Wright. Undrade mycket hur detta litterära verk, etta på
klassikerlistan, skulle hanteras denna gång. Många har ju gett sig i kast med
den.
Vi, jag och min väninna hade beställt biljetter, i förväg för säkerhets
skull, filmen hade ju nyligen haft premiär, men det hade vi inte behövt. Det
var ganska glest i bänkarna, mest damer i den ålder då man är ledig på
dagen.
Boken, med en konflikt lika olöslig som i de grekiska tragedierna läste
jag i den receptiva tjugoårsåldern. Då när litteraturupplevelserna sätter sig
fast i minnet. Och den är inte omläst. Men visst minns jag den! Den var bra att
ha i bakhuvudet, nu när vi fick den berättad på det här sättet.
Vi var ganska omtumlade när vi
efteråt klev ut i det råkalla stockholmsvädret. Mycket ljud och högt tempo. Nu
är det tydligen den nyaste filmteknikens tur att vända och vrida på storyn.
Tyckte vi om föreställningen? Hade vi varit helt uppfyllda så hade vi
satt en femma, så där som recensenterna gör. Nej ingen femma, men ganska högt
betyg.
Att låta delar av historien utspela sig som på en teaterscen var ett
nytt grepp. Det imponerade och fungerade. Det blir som att sätta
strålkastarljus på viktiga scener och säga: titta så här kan man se det,
samtidigt som man blir påmind om att det hela inte är på riktigt. En slags
verfremdungseffekt, men inte som hos Brecht, där avsikten är att hindra
åskådaren från att känslomässigt engageras och glömma det kritiska
förhållningssättet till budskapet - hos Brecht är det alltid är politiskt.
Nej här blir det istället en metaeffekt med sagovibbar för vad är
Vronskij om inte en sagoprins i sin vita uniform och blonda lockar. Blåögd
naturligtvis och Kitty introduceras för Levin som en prinsessa dalande ner från
sin blomsterhimmel /piedestal för att sedan helt realistiskt landa i
friarsoffan bredvid Levin och där leverera sitt nej på frieriet. Snyggt!
När hästkapplöpningen dånar fram på teaterscenen, sitter man där som en
åskådare på första parkett och tänker nej!! Man kan inte rida på en teaterscen
- en omöjlighet. Men man kan! Inget är ju på riktigt! Det påminns man ofta
om.
Allt är dessutom så skickligt gjort, som när leksakstågen plötsligt växlar
och visar riktiga tåg är övergången omärklig och man befinner sig i ett realistiskt filmberättande.
Man inser att skillnaden mellan fiktion och verkligheten kanske inte är så stor
och kanske är det det som är meningen.
De spektakulära metaeffekterna finns med, men
tar inte över, utan större delen av filmen berättas realistiskt och även här fanns mycket som imponerade, som
en av slutscenerna, vilken visar Anna i krinolinstativ
med okammat, stripigt hår, avskalad allt det - kläder och håruppsättning, som gjort henne till den
förföriska kvinna hon en gång var. Bilder kan ibland säga mycket mer än ord.
Slutscenen tyckte vi också om, med Karenin sittande på en blomsteräng
tillsammans med Annas barn, som leker så där vackert och idylliskt som vi såg
på våra bokmärken en gång. Men var det
trovärdigt? Nej! Karenin som mysgubbe kommer lite plötsligt! Men vi
gillade scenen. Det verkar vara Stoppards försoningsmotiv som får sätta punkt.
Men vart tog Tolstoy vägen frågade
vi oss. Det är ju hans story. Finns han med? Både ja och nej! Levins och Kittys kärlek och
äktenskap, det som skulle vara kontrasten det lyckliga äktenskapet, får inte
riktigt lika mycket plats i filmen för att få fram det som jag uppfattar som
Tolstoys huvudtema, äktenskapet. Är det därför bokens berömda inledningsmening Alla
lyckliga familjer liknar varandra, varje olycklig familj är olycklig på sitt eget vis kanske är medvetet borttagen och jag blev snuvad på på en av litteraturens mest berömda inledningsmeningar. Men det var inte det temat Stoppard
hade valt. Klokt kanske för boken är på nästan 800 sidor och ger förutom
äktenskapsskildringarna en realistisk
rundmålning av det tsarryska samhället
och den upplösning som börjar visa sig under 1800-talets slut . Detta försvinner i
filmen. Livegenskapen, som just upphävts, när boken skrevs finns med i en scen
mellan Levin och hans arrendatorer. Det räcker inte.
Nej det biobesökaren får ta del av är ett Ryssland, gnistrande i kyla och diamanter, uniformskotterier
och klirrande glas, pälsar och sagolika kreationer, osynligt tjänstefolk och
slöseri. En verschvunden värld, vacker
som på vykort.
Och som jag, trots att denna
värld tack och lov är verschwunden, ändå tyckte om att förföras av.
Men visst Tolstoy finns där!
Ibland stoppas det virvlande tempot , som för att göra halt inför repliker lika glimrande som kristallkronorna:” Du kan inte fråga varför när det gäller
kärlek” säger Vronskij till Anna och av
de orden blir jag lycklig. Här återanvänds författarens språk precis som det
är. Och vem skulle kunna säga det bättre
än Tolstoj.
Att göra rättvisa åt ett mastodontverk på nästan 800 sidor hade nog varit en omöjlighet. Vår slutsats blev att man kan se filmen som en slags parafras på romanen, och en bra sådan. Har man inte läst boken kan man se den ändå. Det blir en fin underhållning framför allt genom illusionstricken med teaterscenen. Blir man inspirerad och vill läsa / läsa om romanen så finns den nu i en nyöversättning av Ulla Roseen
Skådespeleriet är också ok, särskilt
Jude Law och Alicia Vikander och Stiva,
Annas otrogne bror. En hastig glimt av hans förtvivlade ansikte i slutet, räcker för att visa hur Annas handling drabbar dem som står henne
närmast.
Fast apropå parafraser så tyckte vi bättre om
Stoppards Shakespeare in love.
Så nästa gång vill vi se Tom
Stoppard leverera ett eget manus.
Så det får bli betyg fem på effekterna, tre på
övrigt.
