Filmen om Anna Karenina

Såg filmen om Anna Karenina för ett par veckor sen . Manuset var  skrivet av Tom Stoppard (han med Shakespeare in love m.m.).Regissör var  Joe Wright. Undrade mycket hur detta litterära verk, etta på klassikerlistan, skulle hanteras denna gång. Många har ju gett sig i kast med den.

  Vi, jag och min väninna hade beställt biljetter, i förväg för säkerhets skull, filmen hade ju nyligen haft premiär, men det hade vi inte behövt. Det var ganska glest i bänkarna, mest damer i den ålder då man är ledig på dagen. 

  Boken, med en konflikt lika olöslig som i de grekiska tragedierna läste jag i den receptiva tjugoårsåldern. Då när litteraturupplevelserna sätter sig fast i minnet. Och den är inte omläst. Men visst minns jag den! Den var bra att ha i bakhuvudet, nu när vi fick den berättad på det här sättet.

Vi var ganska omtumlade när vi efteråt klev ut i det råkalla stockholmsvädret. Mycket ljud och högt tempo. Nu är det tydligen den nyaste filmteknikens tur att vända och vrida på storyn.

  Tyckte vi om föreställningen? Hade vi varit helt uppfyllda så hade vi satt en femma, så där som recensenterna gör. Nej ingen femma, men ganska högt betyg.
 

 Att låta delar av historien utspela sig som på en teaterscen var ett nytt grepp. Det imponerade och fungerade. Det blir som att sätta strålkastarljus på viktiga scener och säga: titta så här kan man se det, samtidigt som man blir påmind om att det hela inte är på riktigt. En slags verfremdungseffekt, men inte som hos Brecht, där avsikten är att hindra åskådaren från att känslomässigt engageras och glömma det kritiska förhållningssättet till budskapet - hos Brecht är det alltid är politiskt.

  Nej här blir det istället en metaeffekt med sagovibbar för vad är Vronskij om inte en sagoprins i sin vita uniform och blonda lockar. Blåögd naturligtvis och Kitty introduceras för Levin som en prinsessa dalande ner från sin blomsterhimmel /piedestal för att sedan helt realistiskt landa i friarsoffan bredvid Levin och där leverera sitt nej på frieriet. Snyggt!

  När hästkapplöpningen dånar fram på teaterscenen, sitter man där som en åskådare på första parkett och tänker nej!! Man kan inte rida på en teaterscen - en omöjlighet. Men man kan! Inget är ju på riktigt! Det påminns man ofta om. 

  Allt är dessutom så skickligt gjort, som när leksakstågen plötsligt växlar och visar riktiga tåg är övergången omärklig och man befinner sig i ett realistiskt filmberättande. Man inser att skillnaden mellan fiktion och verkligheten kanske inte är så stor och kanske är det det som är meningen.
 

De spektakulära metaeffekterna finns med, men tar inte över, utan större delen av filmen berättas realistiskt  och även här fanns mycket som imponerade, som en av slutscenerna, vilken  visar Anna  i  krinolinstativ  med  okammat, stripigt  hår, avskalad allt det - kläder och  håruppsättning, som gjort henne till den förföriska kvinna hon en gång var. Bilder kan ibland säga mycket mer än ord.

  Slutscenen tyckte vi också om, med Karenin sittande på en blomsteräng tillsammans med Annas barn, som leker så där vackert och idylliskt som vi såg på våra bokmärken en gång. Men var det trovärdigt? Nej! Karenin som mysgubbe kommer lite plötsligt! Men vi gillade scenen. Det verkar vara Stoppards försoningsmotiv som får sätta punkt.

Men vart tog Tolstoy vägen frågade vi oss. Det är ju hans story. Finns han med? Både  ja och nej! Levins och Kittys kärlek och äktenskap, det som skulle vara kontrasten det lyckliga äktenskapet, får inte riktigt lika mycket plats i filmen för att få fram det som jag uppfattar som Tolstoys huvudtema, äktenskapet. Är det därför bokens  berömda inledningsmening Alla lyckliga familjer liknar varandra, varje olycklig familj är olycklig på sitt eget vis kanske är medvetet borttagen och  jag blev snuvad på på en av litteraturens mest berömda inledningsmeningar. Men det var inte det temat Stoppard hade valt.  Klokt kanske för boken är på nästan 800 sidor och ger förutom äktenskapsskildringarna  en realistisk rundmålning av det tsarryska  samhället och den upplösning som börjar visa sig  under 1800-talets slut . Detta försvinner i filmen. Livegenskapen, som just upphävts, när boken skrevs finns med i en scen mellan Levin och hans arrendatorer. Det räcker inte.

  Nej det biobesökaren får ta del av är ett  Ryssland, gnistrande i kyla och diamanter, uniformskotterier och  klirrande glas, pälsar och  sagolika kreationer, osynligt tjänstefolk och slöseri. En verschvunden värld,  vacker som på vykort.

   Och som jag, trots att denna värld tack och lov är verschwunden, ändå tyckte om att förföras av.

   Men visst Tolstoy finns där! Ibland stoppas det virvlande tempot , som för att göra halt inför repliker lika glimrande  som kristallkronorna:” Du kan inte fråga varför när det gäller kärlek” säger Vronskij  till Anna och av de orden blir jag lycklig. Här återanvänds författarens språk precis som det är. Och  vem skulle kunna säga det bättre än Tolstoj.

 
Att göra rättvisa åt ett mastodontverk på nästan 800 sidor hade nog varit en omöjlighet.  Vår slutsats blev att man kan se filmen som en slags parafras  på romanen, och en bra sådan. Har man inte läst boken kan man se den ändå. Det blir en fin underhållning framför allt genom illusionstricken med teaterscenen. Blir man inspirerad och vill läsa / läsa om romanen så finns den nu i en nyöversättning av Ulla Roseen 

Skådespeleriet är också ok, särskilt  Jude Law och Alicia Vikander och Stiva, Annas otrogne bror. En hastig glimt av hans förtvivlade  ansikte i slutet, räcker för att visa  hur Annas handling drabbar dem som står henne närmast. 

  Fast apropå parafraser så tyckte vi bättre om Stoppards  Shakespeare in love.

 Så nästa gång vill vi se Tom Stoppard leverera ett eget manus.

Så det får bli betyg fem på effekterna, tre på övrigt.

Kulturhuset

Kulturhuset är en bra plats att träffas på. Mitt i centrum av storstan.
 Idag kommer vi mitt i lunchrusningen, men hittar ett bord. Matdofter och sorl inomhus, ymnigt snöväder utomhus. Perfekt miljö för allt vi ska avhandla.

 Idag ska jag bloggutbildas, en tillgång att ha datakunniga väninnor!
 Men först, som man säger på TV så fortsätter vi samtalet där vi slutade sist. Går det inte för långt mellan träffarna så är det lätt: barn, barnbarn vinterkräksjuka, resor -  allt ska ha sitt, t.om jobbet, även om den livsperioden redan är passerad.

Gulaschsoppan värmer och snart glesnar det bland borden. Sorlandet lägger sig och vi hör bättre vad vi säger.
 Vi diskuterar kåserier. Hur man skriver ett bra sådant. "Enkelt" enligt  Fredrik Lindström, citerad i Elizabeth Norins bok :Tre enkla regler finns inte.
" Om det är roligt att en man står och äter en kaka, så blir det ännu roligare om han äter hallonsnitt" säger Lindström. Och visst blir det roligare, men egentligen handlar det väl egentligen mera om att skapa effekter som författaren också skriver. Komma bort från generaliserandet, låta läsaren själv skapa bilder. Det håller jag med om; effekter behövs men kåserande är mycket mer. Om detta får jag återkomma som föreläsarna säger, när åskådarfrågorna blir för kniviga.

Så är soppan uppäten, kaffet urdrucket - smakar det så kostar det som man säger eller, vilket kanske också är relevant här, är man  mitt i Storstadscentrumet så..

Textilia, textilutställningen som konstfackelerver gjort, nere på plattan här på Kulturhuset blir vårt nästa mål.

 

Nyår 2013

Nytt år! Vad passar väl bättre för en bloggstart?

”Andra i första 2013, bra datum för första inlägget och samtidigt får man börja träna på trean. Den som ska ersätta tvåan.

Böcker skrivande funderande ska min blogg handla om. Tror jag idag i alla fall!

 Funderande, ja! Det blir extra mycket av detta så här vid årsskiftet? Naturligtvis över tiden. Plötsligt har den gått så fort igen.

Bara senaste veckan visar ju detta. Julaftonens röda duk, övergick i nyårsaftonens vita. Och plötsligt är det tulpaner och hummer som lyser rött på bordet inte bara julstjärnan. Den varma, ombonade röda färgen ersätts av de kalla vita. Gärna med lite glitter i dekorationerna – själv hade jag glitter på naglarna!

 Vad betyder förresten detta vita, kalla? Att markera nya tankar, ljus framtid, eller är det bara en kontrast till det som började kännas lite för rött?

Vad kommer jag att minnas av den här julen? Om det hänt något extra så minns jag det säkert annars flyter den ihop med minnet av andra jular. Inte så konstigt! Traditionerna är starka. Vi gör allt som vi gjort alla andra jular. Försöker i alla fall och inget sticker ut som minnet kan hänga upp sig på.

Merete Mazzarella tar upp detta med hur och vad vi minns, när vi blivit lite äldre, i nyårsaftonens Svenska Dagblad. Under rubriken På spaning efter den tid som ständigt flyr hänvisar hon bl.a. till den österrikiske vetenskapsjournalisten Stefan Klein som menar att de upplevelser och erfarenheter vi gör som äldre oftast uppfattas som en upprepning av något vi gjort tidigare. Därför ”avtrubbas varseblivningen”, och enligt William James, som också citeras i Mazarellas artikel ” blir dessa erfarenheter rutin, som vi knappast lägger märke till. Dagarna och veckorna mister sitt djup och åren blir tomma och rasar samman.” Det låter sorgligt skriver Mazzarella och jag håller med henne.

Men, men, enligt Klein kan man  göra motstånd, fortsätter hon ”om man skolar sin varseblivning lär man sig att låta uppmärksamheten dröja i nuet”.

Jag gillar den där Klein. Tror jag ska läsa hans bok: Tid. Upplev-utnyttja-uppskatta.

Och för att skola min varseblivning ska jag plocka fram mina torrpasteller (julklapp) och försöka fånga det grå januariljuset och den snöfläckiga gräsmattan utanför mitt fönster. Min vardag alltså.

Förresten ett julminne sticker ut. Vi hade ingen tomte i år. Han hade åkt till Kenya för att spela golf och barnbarnet som känt igen grannen för många år sedan har blivit tonåring.